BEFRIA DIG FRÅN DINA RÄDSLOR

En av de största orsakerna till att vi inte lever det liv vi vill leva och växer till den vi är och vill vara samt uppnår det vi vill är till stor del våra rädslor.

Det här kapitlet handlar om rädsla, en av människans centralaste känslor och ett av de största hindren vid personlig och andlig utveckling. Att jag valt skriva om rädsla handlar om mina egna erfarenheter och insikter hur styrd och omedveten jag har varit av mina rädslor, samt hur lätt det är att även idag låta mig styras av dem. Jag blickar även ut i världen och konstaterar att hela vår mänsklighet bokstavligen lider av "ett kollektivt frossande i rädslor". Samtidigt inser jag att den accelererande stressen i samhället, med utbrändhet och långtids sjukskrivningar som följd, är en av rädslans nutida skepnader. Tyvärr tar sig människans kollektiva rädsla även andra destruktiva uttryck som bl.a. aggression, krig, girighet, maktmissbruk, egoism, förtryck, överkonsumtion, beroenden och orättvisor. Här kan var och en av oss göra ett stort jobb om vi bara vågar kika inunder mattan och möta det som finns dolt i vårt medvetna. Har vi modet att möta vår rädsla kommer vi finna att bakom den döljer sig en enorm potential och kraft att växa. En kraft som utvecklar oss både individuellt och kollektivt, personligen och andligen. Vi människor längtar efter frihet, men lika stark är vår rädsla för den. Frihet kräver åtaganden som mod, självkontroll, självinsikt, ansvar och tillit. Samtliga av dessa åtaganden är för de flesta av oss högst skrämmande.

Mitt syfte med denna hemsida är att öka mitt och andras medvetande om rädslan och dess ursprung, samt att peka ut vilka möjligheter och metoder som existerar för att bearbeta den. Meningen är även att ge oss människor stöd på vår mödosamma vandring emot rädslans besegrande. Målet är därigenom att hjälpa varandra till befrielse ur vårt fängelse av rädslor och utifrån den friheten kunna bidra till en kärleksfullare värld.

Frågorna jag ställer mig och försöker besvara är följande: Vad är rädsla? Var har den sitt ursprung? Hur påverkar den oss både som individer och kollektiv? Vad tjänar rädslan för syfte? Vad har den för potential? Hur kan den utvecklas ifrån en destruktiv till en konstruktiv kraft i våra liv? Slutligen försöker jag finna svaret på hur vi människor kan befria oss ifrån rädslans kraft och istället återta vår ursprungliga autenticitet och kärlek?

Vad är rädsla?

Ordet rädsla står för (citat) stark negativ känsla som uppkommer av att någon eller något upplevs som hotande (slut citat) Rädsla är ett känslotillstånd vi alla dagligen upplever. Rädslan är också en av våra kraftfullaste känslor. Rädsla utgör alltid reaktionen på något som vi upplever som ett hot. Ett hot som vi upplever äventyrar vår överlevnad och existens.

Vi människor överväldigas ständigt av en mängd olika rädslor, vi är rädda för djur, stora som små, farliga som ofarliga; vi är rädda för att flyga; vi är rädda att möta människor, bekanta eller främmande; vi är rädda för olika situationer, som att tala inför publik, att ta beslut eller att behöva ta ansvar; vi är rädda för smärta; vi är rädda för våld och sjukdomar; vi är rädda för att inte vara accepterande; att hamna i konflikt med någon, att bli sjuk, att missa bussen, att uppleva smärta, att inte passa in i gruppen, att inte få stånd, att inte träffa någon, att förlora någon, att inte klara av våra egna mål, att verka dum, att vara fet, att tappa hår, att behöva någon, att vara som andra, att leva, vi är rädda för att göra bort oss och tappa ansiktet; vi är rädda för att verka dumma eller misslyckas; vi är rädda för ensamhet och utanförskap; de flesta av oss är rädda för kroppskontakt och närhet; vi är rädda för det okända och mystiska; vi är rädda för mörker och ondska; vi är rädda för Gud och vi är rädda för döden. Men vår kanske allra största rädsla är rädslan för vårt eget ljus och vår egen storhet och sanning.

Rädslan över att inte räcka till förtjänar ett kapitel för sig. Att inte räcka till, antingen i ens egna ögon eller i andras, är en känsla som styr mycket i våra liv. Vi jagar upp oss i vår strävan efter fullkomlighet i det vi gör. Prestationsångest är en tydlig rädsla som vi bär med oss. De krav vi sätter upp på oss själva för att nå våra mål här i livet, och därmed känna oss tillfreds är en dåligt maskerad rädsla drivkraft. Vi tenderar att paniskt haussa upp prestationen som en allena rådande frälsare för allt i från skolarbete, bokläsning till arbetsinsatser och förhållande. Allt skall mätas i prestation, kvantitet och hastighet.

Vår rädsla för att vara/ ses som slö, ineffektiv, okultiverad, ointelligent, omotiverad, icke handlingskraftig, osocial, egoistisk o.s.v. gör att vi springer omkring som yra höns i en strävan efter lyckan genom prestation. Att vara framgångsrik i det vi företar oss mätt med utifrån andras livsmönster. Paradoxalt nog så är vi rädda för att ställa oss själva frågan om vi trivs med det. Att vara rädd för att vara på ett speciellt sätt beror ju på att vi har en tendens till att vara just det som vi är rädda för. Frågan är om inte det är vårt sanna jag som försöker säga oss något, om vi bara vågade lyssna.

Listan kan göras längre, men vi kan konstatera att människan förföljs och ständigt påverkas av rädslor. Jag vill påstå att vi hela tiden i vårt liv styrs och påverkas av våra rädslor i mycket större omfattning än vi är medvetna om detta innebär i sin tur en mycket stor begränsning i vårt liv och växande.

Om ni följer med mig en stund i min tanke så skall jag bevisa för er att nästan allt vi gör, gör vi av rädsla som den främsta bakomliggande orsaken. Till att börja med så tar jag ett enkelt exempel:

Tänk er att ni står i en affär och funderar på att köpa en ny jacka. Ni behöver en ny jacka av olika orsaker. Allt ifrån att ni tycker den gamla är ful till att den är trasig. Ni står i affären och tvekar om ni skall köpa den eller inte. Har ni en kompis med er blir det oftast samma resultat. Till slut bestämmer ni er för att köpa jackan och halar upp pengarna och går därifrån. Antagligen känner ni er vid detta laget hyfsat nöjd med köpet och tycker att ni valt av egen vilja och önskning och inget annat, eller hur? FEL !!!

Ni har från allra första sekunden låtit er styras av er egen inbyggda rädsla. Varför bestämde ni er för att köpa en ny jacka? Därför att den gamla var ful. Varför tycker du det? Därför att modet ser annorlunda ut. Därför att andra har snyggare jackor?

Rädslan för att inte passa in är en uttjatad kliché som inte desto mindre är sann i de flesta fall. Har man däremot köpt jackan som är väldigt omodern just för att inte verka styrd av en sådan rädsla så är det bara tecken på att man är rädd för att bli en i massan och är så noggrann med att vara en egen person att man är rädd för att vara allt annat än det.

Om det var för att den var trasig, så kan man ju laga den. Eller är man rädd för att det skall se fult ut med en lagad jacka? Vem bestämmer om något är fult? Eller så kanske man inte vågar ge sig på något så avancerat som att laga en jacka för att man är rädd för att inte klara av det. När man tvekar kring att köpa den så kommer en hel radda med rädslor in i spelet:

* Rädd för att den är för dyr med rädslan att inte klara av ekonomin, vilket gör en rädd för framtiden.
* Rädd för att den inte skall vara snygg nog och än en gång inte passa in.
* Rädd för att kvaliteten inte skall vara tillräcklig, ekonomirädsla, inte våga erkänna att man inte vet vad kvalitet är, köpa till överpris.
* Rädd för att ångra köpet efteråt, ( givetvis styrt av en hel del rädslor som man banar upp) osv.

Varför bär vi på så mycket rädsla? Jag ser främst två orsaker:

* Människans genetiska arv, vilket skapat ett med ärvt uråldrigt primitivt alarmsystem inom oss vars syfte är att skydda oss från faror.
* Vår störda relation med vårt sanna jag.

Rädslan är vår ursprungligaste känsla. Människans utveckling har konstruerat vårt nervsystem på ett sådant sätt att intensiv rädsla tar överhanden över allt annat i vår kropp och själ. När vi ställs inför en livshotande fara tappar vi omedelbart allt intresse för mat, sex och andra saker som annars brukar ockupera vårt medvetande. All vår uppmärksamhet ägnas istället åt att ta itu med faran. Kroppen intar beredskapsläge med följande reflexmässiga reaktioner: vårt fortplantningssystem, matsmältnings- system och alla andra sekundära system stängs i stort sett omedelbart av när hjärnan mobiliserar kroppen för kamp eller flykt. Rädslans art är grundläggande därför att livet är grundläggande.

Vi människor, liksom djuren, är vid hot konstruerade att erfara rädsla. Ett skydd för vår arts överlevnad. Arter som saknar denna skyddsmekanism har eller har haft små chanser att överleva jordens utveckling. Vi har under lång tid utvecklat sofistikerade system och mekanismer för att säkerställa vår överlevnad. Genom välutvecklade sinnen åtar vi automatiskt åtgärder mot upplevda faror, men de allra djupaste farorna handlar om vår existens. Vår rättighet att vara de vi i grunden verkligen är.

Som sagt var, nästan allt vi gör styrs av vår rädsla för något. Människan har, som alla djur, sin främsta försvars och flykt mekanism i rädslan. Det är den genetiskt inbyggda varningssignal som vi förlitat oss till i alla tider för att tala om för oss som ras när något hotar vår existens.

Förr i tiden, när vår kropp var helt inriktad på en mer konkret överlevnad och tillvaron var en konstant kamp, så arbetade vår rädsla under dygnets alla timmar för att med hjälp av våra sinnen katalogisera och analysera varje sekund av livet för att skydda oss. Det kunde gälla allt, från att se efter om några farliga fiender var i närheten eller om det fanns någon mat att äta, till att känna om vädret kunde bringa någon fara som vi måste skydda oss från.

I dag när vår tillvaro är skyddad och våra behov tillgodosedda så behöver vi inte vara rädda i samma utsträckning som förr men någon glömde att säga detta till vår kropp och sinnen. Rädslan arbetar på samma nivå idag men har på grund .av "understimulans" fått söka nya vägar och spelar spratt med vår kropp och sinnen och påverkar oss i beslut från en grundinstinkts nivå som vi inte märker, men med samma mål, att skydda oss.

Av grundkänslorna är rädslan den mest djupgående och genomträngande. När människor rent fysiskt upplever rädsla erfar dessa att den går längre ned i kroppen jämfört med andra känslor. Ilska eller vrede känns oftast i kroppens övre delar, halsen, axlarna och pannan. Sorg brukar kännas i halsen eller bröstet, medan rädslan vanligen upplevs i bröstkorgens nedre del och i magen i form av krypande kväljande känslor. Rädslan är också en underliggande känsla till andra känslor. Exempelvis brukar vi försvara oss emot vår djupa rädsla genom att bli arga. Vår ilska hindrar oss ifrån att komma i kontakt med den underliggande rädslan.

Samma sak gäller också för sorg. Det finns oftast en dold rädsla under sorgen som också behöver bearbetas. Min förnimmelse av rädslan är som en tung, kall och lågfrekvent energi, vilket är en direkt motsats till upplevelsen av kärleksenergin som känns lätt, varm och högfrekvent.

Hur uppkommer rädslan

Orsaken till att vi ständigt känner oss utsatta och hotade är att vi redan i tidig ålder, påverkas genom medveten och omedveten påverkan av alla vuxna i vår sociala omgivning som matar in information i oss genom upprepning allt detta programmerades in i oss under hela vår uppväxt tusentals gånger, som i sin tur sedan bildar våra livslögner, för att få bekräftelse och att bli sedda så anpassade vi oss till vår sociala omgivning, detta innebar att vi blev djupt kränkta och sårade av vår sociala omgivning. Såren uttrycker sig i form av rädslor, ångest, bristande tillit till livet, rädsla för närhet, depressioner, hysteri, våld, missbruk, känslor av meningslöshet etc. Ett lidande vi inte kan fly ifrån.

De tidiga såren uppstår när vi inte blir speglade eller bemötta som unika individer, utan istället som objekt vars syfte är att uppfylla omgivningens behov. Det råder brist på empati ifrån föräldrar, vårdnadshavare, vänner, lärare, kollegor och samhället i stort vilket gör att vi inte blir sedda och accepterade utifrån vårt sanna ursprung. Ett djupt själsligt sår skapas som vi bär med oss in i vuxenvärlden. För att utstå smärtan utvecklar vi försvars mekanismer i syfte att dämpa lidandet. Det är lätt att tro att våra sår enbart skapas av vissa specifika händelser eller beteenden hos våra föräldrar eller vårdnadshavare, men i själva verket är det den allmänna atmosfären av bristande empati i vår uppväxt som är orsaken. Detta innebär att relationen med vårt sanna jag störs. Vår kontakt med det universella och det gudomliga avbryts, vilket inte enbart sker på personlig nivå utan också kollektivt. En mänsklighetens tragedi. Ur såren strömmar inte bara rädslor utan även ondska, våld, missbruk och girighet.

Hotet av att inte finnas till:

När vår omgivning inte bemöter oss med empati och ger oss chansen att vara den vi verkligheten är så uppstår ett brott i kontakten mellan vårt sanna jag som är personlighetens kärna. Våra föräldrar eller vårdnadshavare klarar inte av att spegla vårt ursprung, vilket skapar ett djupt sår i vår personlighet. Det spelar ingen roll hur perfekt föräldern eller vårdnadshavaren försöker vara i sin roll, eftersom hans eller hennes egna livsmönster överförs till barnet. Den allra bästa uppgiften en förälder eller vårdnadshavare kan åta sig är att utveckla sin egen självinsikt, självkännedom, självempati, självläkning och utveckling och att ge barnet samma chans i livet

När kontakten med vårt sanna jag bryts så skapas istället ett tillstånd av att jag inte finns till: Här följer några upplevelser detta skrämmande tillstånd kan skapa:

· ångest och utanförskap
· jag har ingen rätt att existera
· en känsla av falskhet och att inte vara autentisk
· känsla av att vara förlorad, fångad eller begravd
· känsla av värdelöshet eller låg självkänsla
· känsla att vara en dålig människa
· brist på mening i livet och i världen
· önskan att försvinna eller dö
· isolering, övergivenhet, tomhet
· frustration och vrede
· skam och skuld
· ensamhet
· maktlöshet
· skräck
· förnedring

Under alla dessa erfarenheter finns en känsla av att inte vara sedd, accepterad eller respekterad för den jag egentligen är. Tillståndet skapar ett grundläggande hot mot den vi är dvs. ett liv som levs utifrån vårt livsmönster, som är våra livslögner och anpassningsförmåga och som innebär ett hot om att inte finnas till. Detta överväldigande hot är enligt min mening en av de största källorna till människans rädslor. Hoten och erfarenheterna tenderar att återkomma under olika skeden och situationer i livet. De bildar någon sorts sammanlänkad kedja av liknande minnen och känslor i vår personlighet.

Dessa trauman är så överväldigande att de sätter stora avtryck i själen och personligheten under resten av livet. Men jag är övertygad att våra djupaste själsliga sår och största rädslor har sitt ursprung utifrån detta tidiga stadium. Denna övertygelse grundar jag på egna upplevelser och erfarenheter.

Vår strategi att undvika smärtan och lidandet gör att vi skapar en överlevnads personlighet eller ett falskt jag som innebär att vi spelar olika roller. Istället för att vara den vi verkligen är och därmed förbli osedd, kränkt och utnyttjad, väljer jag att bli den jag måste vara för att överleva. Jag överger alltså mitt sanna jag. Vår överlevnadspersonlighet blir expert på att utveckla beteenden vars syfte är att skydda oss ifrån kontakten med såren och dess tillhörande känslor vilka mestadels utgörs av rädslor.

Eftersom överlevnadsbeteendena bara gömmer undan såren istället för att läka dem finns de kvar nedträngda i vårt omedvetna. Vanligtvis tar sig beteendena okontrollerade och destruktiva uttryck, både mot oss själva och andra. Det finns inga gränser på hur starka dessa uttryck kan bli eftersom sårets kärna förblir orörd. Beteendena övergår oftast i beroenden och missbruk som exempelvis:

· alkohol och drogberoende
· ätstörningar
· maktberoende
· avundsjuka, svartsjuka och girighet
· dagdrömmeri i form av fantasier, föreställningar och mytologi
· sexuellt missbruk, relations- och romantiska beroenden
· sökande efter andliga upplevelser eller upplysning
· avståndstagande eller ägandebehov i/till relationer
· instrumentell aggression och/eller försvar i form av förnekande,
projiceringar
· besatthet eller undvikande av stimulans
· personer "som - älskar - för - mycket" syndromet
· antisociala beteenden
· medberoende
· arbetsnarkonami
· hämndlystenhet
· fanatism eller religiös hängivelse
· behov att alltid ha rätt

Samtliga av dessa beteenden är desperata strategier för att undvika de känslor och den smärta som våra inre sår bär på. Sår, vilka jag redan beskrivit, har skapats tidigt i livet p.g.a. att vi fråntagits vår rätt att vara den vi verkligen är.

Att befria sig ifrån överlevnadsbeteenden och strategier är en livslång process. Det räcker inte bara att möta och genomleva de gömda känslorna, utan det innebär också att förändra attityder och förhållningssätt till livet, till vår identitet och livsstil. Det är ett smärtsamt jobb som kräver både mod och vilja. En av de viktigaste aspekterna för att nå framgång i läkningsprocessen är att gå tillbaka till ursprungshändelsen och återigen genomleva känslorna och därigenom medvetandegöra de skadade delarna. Processen handlar i grunden om att möta våra inre sårade barn.

Att våga möta våra djupaste rädslor är att möta våra inre barn

Oftast utlöses behovet att läka de inre såren av en kris. En kris innebär möjlighet att växa och att utvecklas. Krisen talar om att något inom oss är sjukt och åter önskar bli friskt. I dagens västerländska samhälle uppfattas generellt kriser som en negativ företeelse vilka till varje pris bör undvikas. Denna typ av förnekelse av lidandet är en direkt verkan av överlevnadspersonligheten.

När krisen plötsligt slår till står vi oftast helt oförberedda. Vi blir paralyserade av skräck och våra alarmsystem utlöses. Upplevelserna av att inte vara den jag är tillståndet, övertar personligheten och skapar känslor av ångest, tomhet, meningslöshet, värdelöshet, övergivenhet, ensamhet, skam och vrede. Vad som händer fysiskt och hur rädslorna som utlöses vid kriser påverkar oss behandlas senare i texten.

Vi rationaliserar bort och förnekar vad som egentligen händer inom oss. Men mötet med krisen är oundviklig. Om vi väljer att undvika krisen kommer den att slå till med ännu större kraft senare i livet. Vårt verkliga ursprung, vårt sanna jag knackar på och vill komma till uttryck. När vårt sanna jag börjar komma till uttryck laddas vårt medvetna jag med andliga energier och såren som ligger fördolda i mörker belyses och aktiveras. Sakta börjar de ge sig till känna tills de slutligen når vårt medvetna och blir smärtsamt kännbara. Relationen med våra inre barn blir åter levande efter åratal av separation.

Vi står på tröskeln till en förfluten värld. En värld full av sår och smärta, men som nu ropar på hjälp. Att läka relationen till vårt sanna jag utgör en central del i förverkligandet av oss själva. För att möjliggöra helandet av relationen med vårt sanna jag behöver vi läka relationen med våra inre barn. Först därefter kan vi börja montera ner vår överlevnadspersonlighet och bli fria autentiska människor.

Våra inre barn är inte bara en del av vår personlighet, de utgör också källan till vår äkthet och ursprung. Djupt där inne finns vår förlorade helhet, vår kreativitet, lekfullhet och spontanitet, men också våra djupaste rädslor, vår ångest och isolering. För att möta denna värld behöver vi styrka och stöd. Det handlar inte om att läka våra inre barn utan relationen till dem. Annars är risken stor att de återigen blir behandlade som objekt och inte som unika individer. Eftersom vi har blivit sårade i relationer behöver vi läkas i relationer.

Det handlar heller inte om att fixa ett problem, utan att i våra liv aktivt skapa utrymme åt det inre barnet. Författarna och psykosyntesterapeuterna John Firman och Ann Russel besitter lång erfarenhet av att öppna upp för det inre barnet. De har utvecklat en välbeprövad läkningsprocess i tre steg vilken jag kortfattat beskriver*:

1. igenkännande
2. acceptans
3. inkluderande

Oftast leds vi in i läkningen av relationen till våra inre barn av att livssituationen känns problematisk. Vi behöver skakas om rejält, nästan krossas av livet för att komma i kontakt med vår djupa sårbarhet vilket för personligheten är en katastrof. Men först då börjar överlevnadspersonligheten retirera och viljan att ge plats åt något nytt börjar växa fram. Vi blir bl.a. medvetna om vår sårbarhet i nära relationer, där "små" saker som tidigare inte berörde oss helt plötsligt blir betydelsefulla. En skämtsam kommentar eller gest ifrån någon närstående kan väcka stark vrede eller skapa tillstånd av paralysering. Våra inre barn bokstavligen skriker av smärta. Detta är en smärtsam process som kräver att vi tar våra inre barns behov på allvar.

Här börjar nästa fas. Att acceptera vår sårbarhet och smärtan i vårt barns inre värld. Det handlar om att välkomna barnens behov och att skapa utrymme för dem. Att respektera och spegla dem precis för vad de är. Att skapa tillit och trygghet i relationen till dem. Vi behöver upphöra med att kritisera, nedvärdera och förminska barnet. Om vi säger "sluta sura och väx upp", eller "nu överreagerar du, var inte så himla känslig" eller "nu är du barnslig, skärp dig" kommer de att dra sig undan och åter gömma sig. Det handlar om att kunna vara tillsammans med barnet utan krav på förändring, utan skam eller kritik. Här finns det inga genvägar. Om vi vill komma i kontakt med vår autenticitet behöver vi acceptera våra svagheter och våra grundbehov av att vara beroende och hjälplösa. Vi behöver också utmana våra rädslor för intimitet samt våra behov av att vara starka, betydelsefulla trygga vuxna människor.

Att inkludera barnen, den sista fasen, är en dagligen pågående process. Det innebär att leva i en intim relation tillsammans med dem. Med det menas inte att barnen skall integreras i personligheten, eller att uppfylla överlevnads personlighetens behov, utan snarare att vi behöver skapa de förändringar i livet som krävs för att ge plats åt denna relation. Först då känner sig barnen välkomna och kan läkas och växa. Här behövs tid och tillit, eftersom det som en gång blivit skadat fortfarande är skört och ömtåligt. En "snabb lösning" gör oss och barnen en stor björntjänst. Men att ge barnen full kontroll över våra liv är inte heller någon bra situation. Det gäller att precis som med "yttre" barn sätta gränser och uttrycka våra vuxna behov. Arbetet syftar till att skapa en inre förälder som kan stödja barnets utveckling. För att klara av det behöver vi själva känna trygghet i våra relationer, d.v.s. med partners och vänner Här vill jag noga påpeka att terapeutiskt stöd är att rekommendera.

Som avslutning vill jag poängtera att denna läkningsprocess tar tid och inte kan forceras. Läkningen av relationen till våra inre barn leder naturligt vidare till läkningen av yttre relationer, med början i familjesystemet, till samhället i stort, och slutligen till Moder Jord själv.

Allt som varje människa är och upplever och någonsin skall uppleva, i kropp och själ, allt detta är uttryck för henne själv och av ett och samma ursprung; och inget av allt detta och inte heller någon enda av dessa människor kommer någonsin att uppstå på nytt eller ersättas och har inte heller tidigare haft något motstycke, utan var och en är ett nytt och outsägligt ömtåligt liv, som såras i varje andetag och ändå är nästan lika svårt att döda som lätt att såra, och som för ett tag utstår, utan att försvara sig, universums väldiga angrepp. James Agee

Rädslor och försvar vid självförverkligande

Som jag nämnde i inledningen är rädsla ett av de största hindren vid personligt och andligt växande. Det är därför viktigt att förstå vad som händer när livet inte längre tillfredställer våra djupare behov och vi förnimmer en allt större oro. Redan tidigt skadades relationen med vårt sanna jag. Processen att åter läka denna relation innebär ett livslångt arbete. Denna process benämns inom psykosyntesen för självförverkligande. I självförverkligandet utvecklas oftast en ökad öppenhet till glädjen och smärtan i livet, till livets högre aspekter. Vad som egentligen händer är att vi expanderar vårt medvetande och skapar därmed en möjlighet att läka splittringen mellan vårt sanna jag och vårt medvetna jag. Självförverkligandet utgör inte en enstaka händelse, ett dramatiskt genombrott, eller ett specifikt medvetande tillstånd, utan är en livslång resa. Det handlar om att återknyta till vår egen källa, vårt sanna jag och att vara villig att följa vår inre röst av djupaste sanning, oavsett vad som framöver väntar oss.

Beslutet att kontakta och ledas av vårt sanna jag kommer oundvikligen att leda oss in på många nya vägar och äventyr. Vi kommer erfara olika situationer under olika tidpunkter i livet som exempelvis:

· djup traumatisk smärta
· höjder av andliga insikter
· obearbetade barndomsproblem och minnen
· förnekanden av våra beroenden och tvångshandlingar
· syner av arketypiska bilder och paranormala upplevelser
· familjesystemets dynamik
· en kamp med livets värderingar, moraliska aspekter och beslut
· sociala och politiska åtaganden
· läkande av våra relationer med andra och med världen

Självförverkligandet kan föra oss vart som helst! Vi kan inte veta om det tar oss uppåt eller i någon annan riktning. Snarare vandrar vi troligtvis i en uppåtgående spiral. Det finns inga garantier att livet kommer att bli en behaglig och harmonisk plats. Vår väg kommer att kantas av både smärta, lidande och rädslor. Därför är självförverkligandet en utmaning. En riskfylld färd in i det okända utan vare sig förutbestämt mål eller innehåll. Men resan leder oss närmare vårt ursprung till våra unika uppsättningar av förmågor, talanger och kvaliteter. Med dessa dolda potentialer kan vi uppnå våra högre syften och visioner och därigenom bidra till en bättre värld.

Bryt rädslans kraft och ta tillbaka makten över livet!

Vi säger ofta "jag kan inte", när vi i själva verket menar "jag vill inte" eller "det tänker jag inte göra". Vi kan verkligen inte göra sådant som att hoppa upp på tak eller springa om en racerbil, men vi kan komma över varje rädsla. Det kan vara obehagligt, vi kan darra, svimma, svettas och få influensliknande symptom, men vi kan ändå göra det. Rädslan är inte bara en motståndare, den är också en guide och rådgivare. Det är naturligt och till och med lämpligt, ett sundhets tecken, att låta rädslan lotsa oss genom fysiskt riskabla situationer, där bristande uppmärksamhet eller vårdslöshet skulle kunna leda till svåra skador eller döden.

Inte desto mindre bör vi uppskatta rädslan för dess viskande eller ropande varningar. Rädslan ropar till en som en överbeskyddande mor, som man alltid bör lyssna till men inte alltid lyda. Visa det skrämda barnet inom dig större respekt, men mindre lydnad. Det kan ju faktiskt vara klokt eller dumdristigt, hjälpsamt eller hämmande. Uppskatta rädslan som en försiktighetens röst, men se den som en mur att klättra uppför, ett hinder att ta sig över, en utmaning att möta, en maning till handling.

När du märker att du undviker att göra vissa saker därför att du känner rädsla eller motvilja har du mött ditt sanningens ögonblick. Vad ska du då göra ? Alla som har upplevt ett sanningens ögonblick, som har känt rädslan och hoppat från flygplanet, gått ut på scenen och satt sig vid pianot eller börjat tala inför en publik eller på annat sätt gått fram till kanten av stupet och hoppat, vet dessa något mer som vi försagda själar inte vet. Att när man väl är uppslukad av handlingen försvinner eller bleknar rädslan, därför att uppmärksamheten inte längre är inriktad på vad som skulle hända, utan på vad som verkligheten händer. Rädslan kan finnas kvar, men vi märker den inte.

Du kanske har upptäckt att ju mer rädsla du känner inför en utmaning, desto större blir känslan av upprymdhet när du har besegrat den. Få ord rymmer större tillfredsställelse än: "Jag klarade av det!" Varje gång du konfronterar din rädsla genom att göra det du vill eller behöver göra, praktiserar du insikt i vardagen. Då det visar sig att rädslan inte är en hindrande vägg, utan en dörröppnare av möjligheter, inte till världens ände, utan till dess början. Ibland måste vi hoppa förtröstansfullt i blindo och skaffa vingar på vägen ner.

När det gäller att oroa sig för framtiden så är det oftast onödigt att lägga energi på det som vi oftast inte kan påverka eller det som kommer att hända. Oron för framtiden grundar sig på rädslor vi bär på. Om vi kan eliminera dessa rädslor så kan vi leva mera i nuet. Tar vi hand om nuet på ett optimalt sätt så blir chanserna betydligt större att vi framtiden kommer att utvecklas till den vi är.

Som du har märkt är inte alla rädslor lika specifika och klart definierade som att hoppa från ett högt hopptorn eller hålla tal. På samma sätt som en del av oss inte märker när vi blir manipulerade, utnyttjade eller förförda förrän det bankas in i skallen på oss, kan vi undgå att känna igen rädslans subtila och lömska manipulationer när den uppträder som en vag, knappt märkbar känsla av obehag eller tvivel. Ofta inser vi inte ens att det är rädsla vi står inför när den uppträder i form av nervositet, tveksamhet, förhalning, motvilja, bristande intresse eller i sin mest lömska form tvivel på sig själv.

Som små barn föll det oss aldrig in att tvivla på oss själv. Allteftersom vi växer upp och börjar jämföra oss själva med andra så börjar vi bilda oss en uppfattning om vår kapacitet. Nästan alla våra uppfattningar om kompetens eller kapacitet härrör från vår tro att vi saknar talang, när vi i själva verket bara saknar erfarenhet. Vi bär alla med oss en kort eller en lång lista på saker vi uppriktigt tror att vi är ganska dåliga på. Vi kan rättfärdiga uppfattningarna med exempel ur vår egen erfarenhet. Men vad som tycktes vara sant då behöver inte vara sant nu.

Kunskap är många gånger nyckeln till minskad rädsla. Det sägs att vi alla är okunniga, men i olika avseenden. På samma sätt är vi alla rädda, men under olika omständigheter. Du och jag kan känna rädsla när vi står längst ut på ett tio meter högt hopptorn i simhallen och funderar på att göra ett svanhopp. Erfarna simhoppare känner dock ingen eller endast svag rädsla i samma situation, därför att ett sådant enkelt hopp inte längre utgör någon risk för dem. Men när de utförde sitt första svanhopp eller när de lär sig ett nytt moment som de inte provat tidigare, känner de också rädsla. Rädslan minskar i takt med att kompetensen ökar. Vår kunskap förbättrar ofta även självkänslan.

Under vår livsresa kanske vår rädsla når det stadium då vi möter varje situation med skräck för vad som kan bli fel. Under vår utveckling lär vi oss bit för bit att övervinna vår rädsla för människor eller för att göra saker som vi alltid har velat göra men inte vågat göra. Successivt lär vi oss att möta en situation, inte så att vi är rädda inför den utan så att vi ser vad den ger för möjligheter. Genom att vi utvecklas kan vi börja urskilja klart vad vi är rädda för och hur vi reagerar i början. Lär vi oss mer om vår rädsla oavsett hur obetydlig eller meningslös den är, så kan vi fatta beslut om den istället för att bara reagera på den.

Om vi ser tillbaka på några av de handlingar som vi utfört under vår livsresa upptäcker vi att vi inte var motiverade av en insikt att lyckas, utan snarare av en rädsla att misslyckas. Om denna rädsla för att misslyckas är förenad med alltför höga förväntningar kan det hända att vi försmår tillfällen som vi velat gripa, att vi blir helt handlingsförlamade mitt i en ny djärv satsning eller kan det föranleda oss att tömma ut vår energi på att undvika misslyckanden hellre än att lyckas. Alla dessa rädslor berövar oss glädjen att utvecklas till den vi är. Rädslan att misslyckas eller att uppträda som en misslyckad person kan förfölja oss nog så mycket i vår utveckling. Som talesättet säger: "De som satsar djärvt måste ibland riskera att falla." Det ligger ett stort värde i att uppleva misslyckanden, avslag förlägenhet och skam. Man upptäcker att himlen inte faller ner utan att liver går vidare. Och om man fortsätter att försöka fortsätter man att utvecklas.

Rädslan för att misslyckas kan vara hälsosam om den hindrar oss ifrån att ge oss in i saker som vi inte passar för eller om den dämpar vår storslagenhet. Att vi inte vill att något vi ger oss in på skall misslyckas är en normal och sund reaktion, som kanske kan bidra till att vi känner oss motiverade att arbeta hårdare. Frågan är, hur vet vi när vår rädsla för att misslyckas är realistisk och hälsosam och när den är en ohälsosam rädsla som hindrar vår utveckling och dominerar våra liv? Ett sätt att komma fram till huruvida vår rädsla är realistisk eller ohälsosam är att prata om den öppet med någon annan eller att känna inåt i oss själva om det känns rätt för oss eller inte och följa den inre rösten, vi kan även ägna oss åt att vara i mental stillhet (meditation) för att få vägledning.

När det gäller rädslor och oro som ligger djupare kan den regelbundna vanan av mental stillhet tjugo minuter eller längre varje dag få betydande effekter på längre sikt genom att vi kommer i kontakt med vårt inre sanna jag som i sin tur innebär att vi kommer till nya insikter om oss själva och våra rädslor samt vår livssituation, det kan också ge oss en känsla av inre frid som lindrar vår rädsla.

Viljan att diskutera vår rädsla öppet med en annan människa ger oss också en god insikt. Ofta finner vi att vi är offer för falsk rädsla som försvinner när den ställs inför vår egen uppriktighet. Vi kanske upptäcker att våra rädslor är normala och att de delas av andra människor och att vi behöver arbeta med dem. Det är viktigt att komma ihåg att den som har det sista beslutet, om vi skall lyssna till en speciell rädsla eller inte, är vi själva. En människa som försöker bestämma sig för om han eller hon skall utvecklas, upptäcker kanske att ett sådant beslut är förenat med en del rädsla.

Genom att dela rädslan upptäcker vi att den är en normal reaktion och att den delas av många andra. Att dela med sig av vår rädsla minskar dess makt över oss och ger oss styrka att fullfölja beslut trots att en del av vår rädsla kan kvarstå. Att veta att vi inte är ensamma och att vi inte är den första som ställs inför ett visst beslut kan ge oss den styrka vi behöver.

När vi utvecklas i rätt riktning försöker vi inte bli av med vår förmåga att känna rädsla utan snarare att bli av med en rädsla som dominerar våra liv eller gör intrång på fullkomligheten av vår tillväxt och utveckling. När vi blir medvetna om våra rädslor och står ansikte mot ansikte med dessa har vi mer valfrihet när det gäller hur vi reagerar på dessa, men det krävs mod. Det engelska ordet för mod, "courage" kommer från det latinska ordet "cor" som betyder hjärta. Alltså kan vi säga att uppmuntra någon är att "använda hjärtat" att ge någon hjärta. Att göra någon missmodig innebär att vi tar ut hjärtat (på engelska heter det discourage). Rädsla kan göra oss missmodiga. Den kan ta hjärtat ur kroppen på oss och hindra vår utveckling.

Modet kan visa sig genom vår vilja att ta ett litet steg emot fruktan hellre än ett överväldigande stort steg som vi inte kan genomföra. Vår vilja att ta en risk i fruktan är ingen liten bagatell. Om vi delar denna triumf kan vi få en grund att stå på så att vi vågar ta flera steg och det uppmuntrar också vår omgivning. Att erkänna de framsteg vi har gjort när det gäller att bli fri från den rädsla som dominerar våra liv, ger upphov till mod och förtröstan när det gäller att bemöta våra rädslor i framtiden.

"Fri från rädsla" innebär att vi är befriade från ett liv som är dominerat av rädsla hellre än att vi är befriade från förmågan att känna rädsla. När rädslan leder oss fram till en Kämpa och Fly reaktion så kan det vara farligt och det är mycket troligt att det blir så genom att man är rädd att misslyckas eller att avvisas. En regelbunden inventering av den roll som rädslan spelar i våra liv gör att vi vågar erkänna att rädslan existerar. Genom att dela rädslan med andra får vi det mod och den tillit som vi behöver för att bemöta den samt genom mental stillhet det är två sätt att arbeta med våra rädslor för att komma till insikt och för att hitta vår inre sanning och omvandla dem.

Rädsla är en känsla av bekymmer och oro. Jag definierar rädsla som den känsla i vår varelse som driver oss att sörja för vår säkerhet och trygghet. Att bemästra vår rädsla innebär att nå herravälde över den och inte låta sig styras av den. Men hur bemästrar vi den?

Buddha föreslår att vi skall kuva, men inte helt eliminera, våra önskningar och behov. Buddhismen rekommenderar medelvägen, att vi skall göra oss lidelsefria. Andra österländska traditioner rekommenderar självbehärskning, kristendomen säger att vi skall älska Gud och Jesus som vår enda frälsningsmöjlighet och de praktiska filosoferna visar på instrument som hjälper oss att kuva våra begär med resultatet att vi kontrollerar det medvetna jaget för att bli det sanna Jaget.

K O Smith säger att "rädslan är frukten av otillräcklig, avgränsad eller förvanskad kunskap och ytterst ett symptom på störd inre harmoni". Vad vi enligt honom behöver göra är att: först slappna av och sedan helt lugnt granska oss själva tills vi kommer underfund med de verkliga orsakerna till våra inre spänningar, våra bekymmer och vår brist på självbehärskning. Då inser vi att allt detta inte har någonting att göra med vårt innersta väsen och inte heller har någon egen oberoende tillvaro, utan parasiterar på våra felriktade tankeenergier.

Det var lite olika tankar om hur vi kan besegra vår rädsla, även jag har några förslag om hur vi kan gå till väga för att besegra vår rädsla dessa är:

1. Att slå in på en väg som leder till befrielse för det sanna jaget,
2. Att ta itu med att omprogrammera vårt liv.
3. Mental stillhet och tystnad (meditation)
4. Börja lyssna inåt, (känns det rätt så är det rätt)
5. Träna upp din närvaro och uppmärksamhet
6. Lär dig att andas rätt.
7. Livs och Självreflektion.

Det jag rekommenderar är ingenting nytt. De har under tidernas lopp framförts i många kulturkretsar och på många olika sätt. Vi måste börja med att studera vårt eget sanna jag. Vi måste undersöka oss själva lika objektivt som vi undersöker en stol eller en maskin. Vilka är våra starka sidor? Vilka är våra svaga? Vilka behov har vi, och vad har vi för önskningar och begär? När vi har kartlagt allt detta, måste vi lära oss avstå från det som vi inte behöver på vår självvalda och medvetna utvecklingsväg.

När vi objektivt studerat vårt eget sanna jag, kan vi ta del av hur andra har gjort före oss. Därmed kan läsningen av filosofiska, andliga böcker och skrifter vara till hjälp samt memoarer och biografier om personer som kommit närmare sin egen inre gudomlighet likaså. Allt detta ger jämförelse objekt. Vi finner att vi inte är unika. På livets väg finns det andra som gjort samma undersökningar, även om det kanske skett på andra sätt. Den kunskap de ger oss bekräftar att vi inte är ensamma. De och vi är spegelbilder av varandra. Vi sitter i samma båt, och detta faktum behöver vi inse tidigt i livet. Den franske biologen Jean Rostand sade: "En person som alltför tidigt fjärmas från mänsklighetens gemensamma intressen, utsätts för inre utarmning." Låt oss därför inte fjärma oss från andra.

Det delfiska oraklet Sokrates gav oss uppmaningen "Känn dig själv", och Platon hans lärjunge påstod att "det liv som inte undersöks, är inte värt att leva". För att lära känna vårt sanna jag och inse vår samhörighet med andra, måste vi ge avkall på vår personliga välfärd till förmån för en alltomfattande kärlek och medkänsla. Besegrandet av vår rädsla är bara ett av de sätt på vilka vi kan uppskatta oss själva och mänskligheten. Vi gör varandra en tjänst genom att visa oss sådana vi verkligen är och vara öppenhjärtiga mot varandra på ett tillits- och kärleksfullt sätt. I sitt första brev säger Johannes (4:18): Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan.

Det finns bara kärlek i universum, dess fiende är inte hat, utan rädsla. Alla negativa känslor som existerar beror på rädsla, och är oftast en fasad för att lättare kunna stå ut med rädslorna. Problemet är att man som sagt gömmer rädslorna bakom andra känslor, vilket gör dom svåra att finna

För att bli lycklig och må som du förtjänar så handlar det om att du först och främst ska hitta dina rädslor som kan gömma sig bakom hat, ilska, avundsjuka, svartsjuka, sorg etc. Nästa gång du känner en negativ känsla, fråga dig varför du känner den, och vart den bottnar. Säg att du hatar en viss människa. Istället för att gå omkring och hata (sprida ännu mer negativitet), fråga dig då varför du hatar. Troligen kommer du fram till att människan i fråga trampat på en öm punkt, annars, hade du faktiskt inte brytt dig. Denna ömma punkt som hittades är din rädsla.

Vi kan säga att han / hon som sårar dig faktiskt hjälper dig. Efter du insett att han / hon behöver mer hjälp än du kan du börja granska dina ömma punkter (rädslor). Varför tog du egentligen så illa upp den där gången? Sluta försök bortförklara saker och ting och ta tag i det, jag vet att det kan kännas motigt. Se på dig själv från helt okritiska ögon, granska dig själv utifrån och in. Att bara acceptera att rädslan finns där är ett enormt steg.

De allra flesta rädslor grundar sig någonstans i rädslan av att bli utan. Utan kärlek, utan prylar, utan status, utan mat. Hur blir vi då kvitt denna känsla av yttre behov? Jag skall berätta hemligheten för dig .Att vara fattig på någonting är inte att ha lite, utan att känna det som om man hade lite. Nyckeln ligger i att ändra på dig själv, och sluta försök anpassa världen efter dina rädslor. När någon trampar på dina ömma punkter bör du först inse att det är mer synd om han som trampar än dig själv. Han som trampar på dig har större rädslor än vad du har och måste hävda sig över dem, och även över dig. Jag ber dig inte älska din fiende, bara granska situationen. Inse att du inte är offret i dramat! Detta första steg är stort och väldigt svårt för många. Låt det ta den tid det tar, men ansträng dig! Inte för din fiendes skull, utan för din egen.

Vi är nu väl medvetna om rädslans kraft och hur fast vi människor sitter i dess grepp, men vi är också medvetna om möjligheterna till befrielse. En process som kräver både eget ansvar, insikt, vilja och mod.

I detta för mänskligheten nödvändiga arbete finns dock hjälp att tillgå. Denna hjälp finner vi ur en universell gudomlig kraft med vilken vi kan bryta rädslans illusioner och återta vårt sanna ursprung. Denna kraft är kärleken. Kärleken är rädslans motpol. När vi är i kärlek är vi inte rädda, då har vi inget att frukta. Min upplevelse av kärleken är att den bor överallt och att den är mycket mer än bara en känsla. Allt vi behöver göra är att ta emot den och välkomna den i våra liv. Kärleken är källan till allt som lever och existerar, universums ande. Kärleken läker allt det som en gång blivit sårat.

Kärlek eller rädsla, den ena utesluter den andra. I kärlek finns ingen rädsla, i rädslan ingen kärlek. Kärleken blir den avklarnade enkelheten, utan all komplikation och intellektualisering. Antingen är man närvarande i den, varvid man är kärlek. Eller så är kärleken frånvarande och då kan man vara säker på att rädslan finns där: För att förlora kontrollen, för att inte vara säker på att leva upp till kraven, för vad andra ska tycka, tänka, känna, göra eller säga. Och händer inte något av det vi är rädda ska hända, börjar vi kanske fantisera om varför reaktionen uteblev. Så sluts cirkeln i jakten på den negativa bekräftelsen vi förtrycker oss med i en missriktad strategi att nå erkännande.

Vi människor befinner oss i en paradox. I vår starka frihetssträvan hindras vi av våra rädslor. Det kan förklaras med att frihet förutsätter åtaganden som mod, ansvar, självkontroll och egenmakt. Frihet är inget evigt tillstånd vi en vacker dag uppnår utan den är något vi dagligen behöver erövra och beskydda. Vi människor har tyvärr svårt att begripa denna paradox, men intuitivt känner vi att det är så det förhåller sig. Därför väljer de flesta av oss att fly friheten och istället följa rädslans väg. Återigen en mänsklighetens tragedi. Följden blir ett val att förbli ett litet barn eller en arg tonåring istället för att fortsätta växa. Detta är en starkt bidragande orsak till att världen ser ut som den idag gör.

Vägen till att återfinna vårt ursprung är lång och mödosam, men också vacker och fylld med liv. Färden börjar med att illusionerna som styrt vårt liv ses igenom, bilder skapade i vårt falska jags ögon. Resan fortsätter med att släppa taget om våra begär, beroenden, vår girighet och egoism vi var tvungna att skapa för att överleva. Istället öppnar vi upp och accepterar vår djupa sårbarhet vilken alltid legat gömd inom oss. Vi läker relationen med våra inre sårade barn och med vårt Själv. Utifrån den platsen kan vi sedan med nya ögon möta oss själva och världen. En färd ifrån överlevnad till sanning. En sanning som bor inom oss alla, bara tillfälligt undanstoppad i vårt högre omedvetna.

Att leva i sanning är inget tillstånd vi plötsligt erhåller utan snarare en ny livsinriktning. Vi kommer alltid erfara en överlevare inom oss, sådana är vi ursprungligen skapta. Låt oss acceptera detta. Vi är trots allt människor i en värld som blivit galen, men som vi alla har möjlighet att påverka och förbättra.
Avslutningsvis hoppas jag att det du läst väcker mod och lust att våga ta ytterligare några steg på färden. Min övertygelse är att vi behöver varandra när våra livsstigar då och då korsas. Jag önskar dig god resa och på återseende!