För att kunna gå vidare i livet och utvecklas till den vi egentligen är och leva det liv vi egentligen vill leva så handlar mycket om förståelse och att förlåta eller att acceptera och att sätta punkt för allt det som varit i vårt förflutna. Försök bara komma ihåg att vi alla behöver göra misstag för att kunna växa. Smärtan är vår lärare. Förlåt andra och dig själv för behovet att göra misstag för att kunna lära och växa. Det kommer att ge dig sinnesfrid.

För mig finns det två sätt att sätta punkt för det som varit för att kunna gå vidare i livet dels förlåtelse med hela hjärtat dels att acceptera att det som skett har skett, om vi agerar så, kan du älska dig själv nu och imorgon. Förlåtelse eller accepterande innebär att jag inte längre vill straffa mig själv för det som varit utan jag vill gå vidare med mitt liv och börja ta ett aktivt ansvar för detta.

Det är svårt att vara människa, därför förtjänar alla att bli förlåtna därför att de inte kunde göra bättre just då. Du har begått misstag som alla andra. Vi är alla tillåtna att göra fel. Lär dig förstå andra människors situationer och uppskatta vad de har upplevt. Människorna gömmer sig bakom en mask, se igenom masken och tillåt dig tycka om den som finns bakom masken. Vi människor bär masker allihop, låt oss försöka plocka bort dem.

Vi står inte ensamma och övergivna i livet, det finns många som lider. Det handlar om att påbörja jobbet med oss själva för att börja må bättre. Du själv har ansvaret för ditt befinnande, ingen annan. Rikta blicken inåt. Det finns ingenting där utanför som botar dig. Det finns inom dig själv. Det finns mer än en sida på varje sak och kanske är din åsikt inte alltid den rätta. Måhända att ingen har rätt eller fel.

Livet är så komplicerat att våra hjärnor inte har förmågan att skilja ur och förstå allt. Om du förlåter befriar du känslor som fastnat i dig, även idéer eller andras uppfattningar om dig som står i vägen för din utveckling. Rensa ut. Om du inte förlåter sitter lidandet kvar. Bara du själv bär din börda. Du kanske är sårad över nånting som andra inte ens vet om eller har glömt för länge sen. Du kanske har blivit sårad någon gång och tänker inte glömma det. Men då sitter det fast i din kropp och påverkar ditt liv.

Förlåtelse eller accepterande är en livsnödvändigt. Förlåtelse eller accepterande handlar inte om att glömma det man utsatts för, eller det man gjort. Inte heller är det att godta det. Det handlar bara om att vi släpper det. Att vi kan sätta punkt. Fast förlåtelse är en process som många gånger måste få ta tid. Den som befriar är den verkliga, djupt kända förlåtelsen.

Förlåtelse eller accepterande handlar om att vi släpper oförrätten, och att vi har modet att sätta punkt och gå vidare i livet. Att förlåta och acceptera kan vara arbetsamt och smärtsamt, oavsett om det handlar om andras svek eller ditt eget. Men det får dig att må bättre. Lär dig acceptera eller förlåta för din egen hälsas skull. Att förlåta eller att acceptera är att i längden välja det möjliga framför det omöjliga, glädjen framför bedrövelsen. Det är att inse att vi är fria att välja
vad för sorts människa vi vill vara.

Att lära sig att acceptera saker som skett eller sker är inte alltid lätt. Oavsett vad vi och andra har gjort i det förflutna, handlar det om att acceptera att det var då och att det är över och färdigt. Vi kan inte ändra det förflutna. Vilka vi är idag och vilka vi vill vara i morgon är vad vi har kontroll över.

Det handlar således om att släppa allt som varit och att acceptera att det som har hänt det har hänt och vi kan inte göra något åt det, utan det enda vi kan göra något åt är det som kommer i framtiden genom att agera här och nu.

Att förlåta eller acceptera och att sätta punkt är en av nycklarna till ett bättre liv. Förlåta sig själv och andra för de misstag som begåtts i livet. Det är viktigt att vi lär oss att förlåta eller acceptera och att sätta punkt för då öppnar vi en dörr till en ny bättre värld. Förlåtelsen eller accepterandet ger dig mycket glädje som du kan njuta av, om du bara öppnar dörren.

Det är lätt att förlåta eller acceptera om vi inser att det är svårt att vara människa. Finn sanningen i livet, då kommer du att förlåta. Inse att alla dina upplevelser är erfarenheter, och att du till och med kan förmedla dem till andra. Förlåtelse eller accepterande innebär en pånyttfödelse.

Men behöver vi egentligen ta ordet förlåta i vår mun eller vårt i hjärta, frågan är väl egentligen varför vi känner ett behov av att förlåta, jo för att vi känner skuld och skam? Men varför känner vi skuld och skam, jo därför att vi har med oss våra livslögner och anpassningsförmåga som i sin tur bildar vårt i livsmönster och detta livsmönster har lärt oss vad som är rätt och fel, vilket i sin tur avgör om vi ska känna skuld eller skam.

Alla människor har mer eller mindre skuldkänslor. Vad är skuld ? Vad är det för skillnad på skuld och skam ? Skuld handlar om att vi tror att vi handlat eller begått något fel mot oss själva eller andra utifrån våra livsmönster. Vi tror att vi måste sona vårt brott och att vi kanske till och med förtjänar att bli straffade.

Skam är när vi tycker att det är vi själva som är fel. Vi känner att det är fel på oss och att vi inte duger som vi är. All vår skam kommer från vårt livsmönster, det handlar om att inte vara på rätt sätt, då ställer jag mig utsökt frågan, på rätt sätt för vem då?

Hela vår värld är påverkad av detta. Skuldkänslor har gjort hela mänskligheten vansinnig. Det pågår ständigt olika spel med angrepp och försvar, som allt bottnar i att alla människor känner skuld. Barnen föds till ett samhällssystem som är uppbyggda till stor del kring detta. De får lära sig livslögner och att anpassa sig till allt och det finns även normer samt regler som befäster och berättigar skuldkänslorna. På så sätt lär vi oss att känna skuld och skam. Mänsklighets gissel är alla de skuldkänslor vi går omkring och bär på. Skuld känslan är en tro på att vi har begått något oförlåtligt fel och att vi nu ska få ett straff, eller i varje fall borde straffas.

I vårt samhälle anses det rätt och riktigt att vi ska känna oss skyldiga för än det ena än det andra utifrån våra egna och samhällets livsmönster. Det innebär att olika personer manipulerar varandra genom att spela på varandras skuldkänslor. Det är våra skuldkänslor som gör oss mottagliga för andras manipulation, och då kan vi förmås att göra saker som vi egentligen inte vill. Vi låter oss straffas. Den som vill styra andra med skuldkänslor, får själv skuldkänslor av detta. Därför är det en kärleksfull handling att vägra låta sig manipuleras. Det minskar skuldtankarna hos båda parter.

Vi får inte lära oss att alla misstag och misslyckanden som vi gör är en förutsättning för att vi ska kunna utvecklas till den vi är. Om du lär dig tänka så kommer du ha en större förståelse som människa, då kommer du inte att ta åt dig av händelser eller ett illa bemötande. Du kommer att känna medkänsla för andra människor och deras beteende.

Men jag tycker inte att vi behöver gå igenom hela den här processen för att kunna gå vidare. Varför skall jag förklara nu, många av oss ser förlåtelse som en väldigt kärleksfull handling, jag tycker att det påvisar motsatsen. På grund av detta behöver vi aldrig be någon om ursäkt, eller förlåta någon annan och oss själva för det vi gjort.

Förlåtelse är någonting som är mycket missförstått. Det är som att vi har glömt vad verklig förlåtelse är, precis som vi glömt vad verklig kärlek är. Förlåtelse är att inse att det inte finns något att förlåta. Det låter motsägelsefullt men det är det bästa sätt jag kan komma på att beskriva det. Förlåtelsen innebär att se bortom det vi såg tidigare och börja se något annat. Vi bryr oss inte längre det minsta om de misstag eller fel som våra medmänniskor kan ha gjort. Vi ser dem bara som de kärleksfulla varelser som de är

Att förlåta någon är som att säga "Du gjorde fel som jag ser det , men jag godkänner ditt felsteg". Varför inte istället tänka att det inte existerar något som heter rätt och fel, någons handling kan omöjligtvis vara felaktig, elak eller ond. Det är subjektiva värderingar vi har, om det som hänt utifrån vår verklighet utifrån vårt livsmönster och våra livslögner. Att förlåta någon är alltså att säga att vederbörande handlat fel, och hur kan det vara en kärleksfull handling att kräva att alla skall anpassa sig till ens eget livsmönster och egna livslögner?

Därför finns det som sagt inget behov av be om förlåtelse. Därför att det handlar bara egentligen om att acceptera både det jag själv och andra gjort och att sätta punkt. Ständigt komma ihåg att det som varit inte längre spelar någon roll, det är vad vi och andra väljer att göra nu och i fortsättningen som spelar roll!

Sammanfattningsvis; att förlåta någon är som att bete sig som om man vore större än den andre människan. Det finns inga människor som är lägre än du, det finns bara människor som tänker, känner och handlar annorlunda än vad du gör.

Sanningen är att ingen av oss är skyldig och att vi aldrig varit skyldiga. Skuldkänslorna är ett sätt för oss att undvika att leva i nuet. De får oss att ångra det förflutna och vara rädda för framtiden. Men i nuet, som är den enda tid som finns, existerar ingen skuld. Tiden är som mycket annat i västvärlden en illusion. Detta är svårt för oss att förstå. Hela vårt liv och allt vårt tänkande är uppbyggt kring uppfattning av tid.

Vi föds, vi växer upp, mognar, åldras och dör. Detta upplever vi som självklara sanningar och bevis för att tiden har sin gång. Ändå kan vi inte med hundra procentig säkerhet säkert veta om tiden egentligen finns! Det enda vi vet är att nuet finns. Vi vet att vi är levande och medvetna nu! Det som ser ut som det förflutna är något som vi minns. Men vad är minnen ? Minnen är bilder och tankar i vårt sinne om en annan verklighet, som liknar den vi har framför oss nu, men som är fylld av livslögner.

Vi värderar det vi minns och anser att det har betydelse för nuet och framtiden. Men framtiden vet vi strängt taget ännu mindre om än om det förflutna. Så den enda tid vi faktiskt vet något om är nuet. Men vad är nuet? Egot bryr sig inte om nuet. Det anser att det bara är det förflutna som är viktigt. Det är ju i det förflutna vi antas ha begått olika "synder" som vi nu kan känna oss skyldiga för. Egot menar att detta kan och bör påverka hur vi handlar i nuet. I själva verket anser egot att vi bör reagera på nuet som om det vore det förflutna. Det är ju faktiskt så det ofta fungerar i våra liv. Allt vi ser och hör och känner påminner oss medvetet eller omedvetet om smärtsamma saker i det förflutna. Och vi kan reagera med sorg eller ilska eller rädsla därför att det verkade vara det rätta i det förflutna.

På samma sätt kan vi ägna nästan all vår energi åt att antingen ångra eller återuppleva det förflutna, eller åt att oroa oss för framtiden. Om vi bara kan släppa taget om detta och bara vara i nuet, så får vi massor av chanser att möta oss själva. Vi får hela tiden nya tillfällen till heliga möten, där vi kan se oss själva och befria oss från våra livsmönster.

Nuet hänger mycket nära samman med evigheten. För även om nuet kan sägas vara kort, så pågår det ju hela tiden. Det tar aldrig slut. Det förefaller alltså att ta upp oändligt liten tid samtidigt som det varar för alltid.

Till exempel tror vi att saker som hänt i det förflutna hindrar oss från att leva det liv vi vill leva. Vi väljer att låta händelser i vår uppväxt avgöra vad vi ska våga göra, istället för att ärligt se på vad vi faktiskt vill nu, och sedan handla därefter genom tillit till vårt sanna jag. Om vi till fullo kan ta in tanken att det förflutna faktiskt inte finns längre, och att vi nu är fria att göra precis vad vi vill med nuet, då kan detta i ett enda svep befria oss från mycket som vi trodde vi var fast i.

Om vi själva tillåter livet att flöda och har tillit till att allt som sker är till det bästa för oss, då kommer vi att kunna lämna all kvardröjande smärta från det förflutna och att släppa all oro för framtiden. Det handlar således om att börja inse att vi inte begått några fel utan möjligen en massa misstag, som kan rättas till, och därför finns det egentligen ingenting att förlåta.

Utan det handlar om att vi blir medvetna om vad som skett, och förändra det som vi inte tycker om, och gör vi detta. Då kan vi försonas med oss själva och slipper i fortsättningen att ha några skuldkänslor för vad vi tror att vi gjort i det förflutna. På så sätt ändrar vi förutsättningarna för vårt sätt att leva och vi behöver inte känna någon skuld och skam. Skuldkänslorna medför ju även att vi fördömer och angriper oss själva och andra.

Men så länge vi inte helt och fullt kan slappa allting som varit, så kan vi aldrig få tillgång till vårt sanna jag. Att släppa allting innebär samtidigt att vi börjar att leva i nuet, i det sanna ögonblicket. Och det är där som den sanna verkligheten finns. Nuet är detsamma som evigheten. Det står utanför tiden.

Den sanna verkligheten är i själva verket ett sinnestillstånd. I detta sinnestillstånd inser vi att det enda syftet med att leva i den här världen är att leva i nuet. Vi inser också att om vi inte hade levat i den här världen skulle det inte behövts någon förlåtelse, eftersom det inte finns något att förlåta.

Men för att vi ska kunna ta steget ut ur egots värld och in i den sanna verkligheten, räcker det inte med att intala oss själva att allt är bra som det är och att ingenting egentligen behöver göras. Utan det gäller att släppa taget om det som varit

Eftersom vi med rädsla som drivkraft har ägnat så mycket energi åt att upprätthålla egots värld, Fast jag tror att vi inte behöver be om förlåtelse, så kan detta vara den enda metod vi kan använda i nuläget för att lämna det gamla bakom oss och börja leva här och nu där det inte finns något att förlåta, då alla vi människor lever i våra egna verkligheter, med våra egna livsmönster.

Det allra första steget, som jag ser det ut ur rädslans värld är en önskan om att börja leva. Vi har spelat spelet med angrepp och försvar, anklagelser och dömanden, konkurrens och kamp för överlevnad så länge. Vi börjar tröttna på det och ana att det måste finnas ett annat sätt att leva på. Vi vill förstå oss själva och andra bättre. Vi vill förstå själva livet.

Sättet att få denna förståelse är att förlåta. Förlåtelsen är ett slags befrielse, som det står i vår makt att ge. Vi kan i våra sinnen befria alla våra medmänniskor och allting i vår omvärld från den bitterhet som vi hyser mot dem för det som vi tycker oss minnas att de har gjort mot oss i det förflutna.

Att förlåta är att släppa taget om dessa gamla låsningar och föreställningar. Och det är en förutsättning för att vi ska kunna se verkligheten som den är nu. Så länge vi envisas med att vara kvar i det förflutna och angripa kan vi inte få någon förlåtelse. Vi kan inte befria oss själva från skuldkänslor genom att försöka överföra dem på andra.

Vi vet med hundraprocentig säkerhet att vi kommer att uppnå den fullständiga lyckan som det innebär att leva i den sanna verkligheten och uppleva fullkomlig enhet med alla. Vi vet att allt detta väntar oss och vi väntar ändå bara litet till för att alla andra också ska få vara med. Den totala enheten är inte fullständig om någon fattas. Helheten är inte hel om någon står utanför.

En viktig del är också att sluta lägga skuld på andra. Detta är detsamma som att verkligen förlåta andra. Och sann förlåtelse, är istället att inse att ingenting har hänt! Förlåtelsen är inte en tjänst som vi gör andra. Den är ett viktigt steg för att befria oss själva. När vi förlåtit någon tycker vi ju inte att de har någon skuld. Och när vi tar emot förlåtelsen, inser vi att vi inte själva har någon skuld heller. När vi befrias från skuld, kommer även egot att omintetgöras. Egots hela existens hänger samman med våra skuldkänslor.

Skuldkänslor har som vi sagt med det förflutna att göra. Om vi känner skuldkänslor i en relation betyder det att vi bara ser det förflutna. Därför ser vi inte personen i nuet, dvs. den som de verkligen är. Vi ser inte inåt vare sig i oss själva eller den andre. Utan det handlar om att känna efter vad som känns rätt för stunden och inte bedöma någon för något som redan har skett, om jag agerar så, behöver jag inte ha några skuldkänslor för något som redan har hänt. Varje stund är helt ny!

Det är inte fråga om att som egot först fastställa skulden och sedan förlåta den. Det fungerar inte. Verklig förlåtelse gäller ett fastslående av att det aldrig har funnits någon skuld.

Vi har ändå valmöjlighet. Vi kan besluta om vi vill straffa oss själva eller uppleva frihet. Egot väljer alltid skulden och straffet, medan vårt sanna jag visar oss alternativet skuldlöshet. Det är upp till oss att bestämma vad vi vill ha.

Förlåtelse ju inte bara att överse med faktiska försyndelser, utan det är istället att inse att det aldrig har förekommit några försyndelser. Att uppleva den verkliga världen dvs. nuet uppnås helt enkelt genom fullständig förlåtelse av det gamla, dvs. den värld du ser utan förlåtelse. Därmed är det dock inte sagt att denna fullständiga förlåtelse alltid kan ske lätt och enkelt. Men första steget kan vara lätt och enkelt.

Det första steget mot en fullständig förlåtelse är att vi är villiga att förlåta och acceptera allt och alla allting, inklusive oss själva. Det andra steget kan vara att vi aktivt ber vårt sanna jag om hjälp. Om vi är fullständigt villiga och fullständigt beredda att ta emot hjälp, då är resten också otroligt lätt och enkelt. Om vi kan förlåta helt och fullt, kommer vi att se en annan värld än den vi är vana vid. Detta är verkligen ett uppvaknande! Vi kommer att se saker som i för sig funnits där hela tiden, men som vi tidigare inte lagt märke till eller som vi uppfattat på ett helt annat sätt.

Att släppa taget och förlåta är att inse att allt är kärlek och att allt som händer är olika uttryck för hur denna kärleksenergi vill spridas. Kärleksenergin och livsenergin är det enda som finns. Förlåtelsen är bara ett sätt att sluta försöka hindra kärleksenergin och livsenergin från att ta den väg den vill. Kärleken är evig. Den kan inte försvinna eller kvävas. Så oavsett om vi förlåter eller inte kommer kärleken ändå att finnas där. Men om vi förlåter kommer vi att bli medvetna om den och kan njuta av den.

Om vi fullständigt kan ta emot kärleken, vilket ju också innebär att vi inser att kärleken finns inom oss och att vi faktiskt är kärlek, innebär detta slutet på alla skuldkänslor. Skuld är ju detsamma som att vi tror att vi gjort något fel. Men om vi vet att vi är kärlek, då vet vi att vi inte gjort något fel.

Tillbaka